INLEDNING
Jag tänkte i detta projekt berätta om mitt musikskapande och vad detta har betytt för mig i livet. Jag brukar berätta om min musik så här. Många personer skriver dagböcker om sina upplevelser för att till exempel bearbeta något tråkigt, eller att förmedla något kul också för den delen. På samma sätt som dessa personer skriver av sig, använder jag musiken som min typ av dagbok. På senare tid har det resulterat i en rehabliteringsform, fast det har det ju nästan varit hela tiden sedan jag började. Jag startade min komponering av låtar som sju-åring och har sedan dess använt denna form för att lite lättare klara av vissa saker i livet. Jag kommer att ta upp hur det hela startade och jag vill medge redan nu, att jag kommer att dela med mig av saker som jag aldrig trodde jag kunde dela med någon. Det som driver mig att göra detta, är den egna kunskapen om att det faktiskt går att känna sig bättre till mods, när man har något betydelsefull att göra. Generellt sett så tror jag att alla människor har förmågan att hitta just sin "grej" , jag fann min….musiken.
Häng med in i mitt musik-liv, en värld som förut alltid varit stängd för alla.
Patrik Skoog -99
MUSIKEN I MITT LIV
Det hela började 1978. Vi bodde i en mindre stad i Ångermanland som heter Kramfors. Mamma och pappa var just till och skulle lämna varandra och det var en mycket underlig stämning hemma. En dag så kom mamma hem med en så kallad fläktorgel. Jag kom tydligt ihåg att när man satte på den, så började den dura kraftigt de första sekunderna. Jag började plinka lite smått på den, och jag mindes hur skönt det var att lyssna på ljudet i den, och det känndes nästan som om jag och orgeln var ett. Eftersom allt började ta slut mellan mina föräldrar, så började jag mer och mer desperat att spela på orgeln för att dölja det jag kände. Orgeln blev min tillflykt och det kändes som om jag satt med en vän varje gång jag spelade på den. Den överröstade mina föräldrars ständiga tjat och gnäll och jag kunde för en liten stund fly. Efter en stund så började något växa fram och jag minns att jag satt i flera timmar med denna melodi-slinga. Min första låt någonsin hade fötts. Melodin var kanske inte så speciell, men den symbolerade lugn och harmoni och framför allt en paus ifrån mamma och pappas gräl. Lite överrumplad av min egen prestation, försökte jag förmedla mina känslor till mor och far, men… jag tror inte de förstod. Låten var ju trots allt skapad av en liten sju-åring och lät väl inget vidare. Men för mig betydde den mer än vad de kunde ana. Den handlade nämligen om dom, och hur mycket jag höll av dem.
Tiden gick och det som var min största rädsla besannades, mamma och pappa lämnade varandra. Än en gång blev orgeln min tröst och jag kände hur tårarna varvat med en ny låt tog sin form. Det var med bestämd och argsint sinnesstämning som låten gjordes, och jag minns hur skräcken kröp i mig. Tänk om jag aldrig skulle få se pappa mer. Skulle man lyssna på den melodin idag, så skulle man mötas av ett oändligt klangmönster av hårda svarta tangenter. För andra skulle den betyda okontrollerbar kaos, men för mig just då, var det ett sätt att få avreagera mig. Allt var nu helt klart…jag hade upptäckt musiken och vad den kunde ge. Jag började nu skapa låtar efter varje sinnesstämning jag hade och jag hade tålamod att sitta med dem fast att det oftast tog timmar, ibland flera dagar innan jag var helt nöjd.
Musiken fick mig att tänka på ett helt nytt sätt och sorgen som jag bar inom mig på grund av att mamma och pappa hade gått ifrån varandra, var inte lika smärtsam som tidigare. Jag hade även ett litet speciellt sätt att göra låtarna på. Jag tänkte mycket i bilder och fick sedan inspiration av dem.
Redan under den tiden när jag bara var sju år, så kunde jag komma på något mitt under natten. Så det var inte bara en gång som jag gick upp för att spela. Mamma brukade komma upp efter mig för att se vad jag gjorde, och blev arg på mig för att jag ville spela mitt i natten. Och det var ju samtidigt svårt för mig att förklara mitt behov och varför jag var tvungen att spela. Ja! Så var det faktiskt..jag kände mig tvingad att spela och på det sättet få ut det som smärtade. Så när mamma slängde mig i sängen kunde jag ändå inte sova, jag låg bara och tänkte hela tiden på den melodi som hade fastnat i huvudet. Mitt spelande hade sina mörka sidor också, framför allt när jag blev äldre, men även nu. Istället för att leka med mina kompisar, stannade jag hellre inne och spelade i stället. Ibland så ville kompisarna höra när jag spelade. Men för mig spelade det ingen roll ifall någon lyssnade eller ej, jag glömde ändå bort att någon fanns i närheten…jag var inne i min värld. Det höll på att bli den ända värld jag kännde till, för där fanns ingen orättvisa, inga hårda ord…bara en liten sju-åring som försökte finna lite ro.
När jag var ca: nio år kom en stor vändpunkt i mitt liv. Mamma hade bestämt att vi skulle flytta till Arvika i Värmland. Nu kom en ny tid att bearbeta. Jag vet inte om jag tänkte mer än andra barn i min ålder, men det gjorde jag nog. Jag satt och funderade på hur det skulle vara i Värmland, om jag skulle få några vänner, om jag skulle få fortsätta att spela och så vidare. Värmland lät så långt bort. Jag var nyfiken och rädd på samma gång.
Tiden kom för flytten och jag hade försökt övertala min mamma om att stanna kvar i Kramfors…..men inte…hon hade bestämt sig och sakta men säkert bevittnade jag hur till slut allt i lägenheten stod spökligt tomt och jag kände en oerhörd saknad.
Dagen kom och jag, mamma, hennes nye sambo och min bror Tomas hoppade på tåget som skulle föra oss till detta Arvika. Våra saker var redan på väg med flyttbil. Ett starkt minne från den här dagen, är när min bäste vän kom gråtandes till stationen för att vinka av oss. Jag hängde ut genom fönstret och vinkade till honom samtidigt som tåget började rulla . Magnus hette han och han hade varit den enda kompis som förstod mitt behov av låtskrivande. Tilläggas ska att jag och Magnus är vänner än idag.
Tåget började gå snabbare och jag kände mig alldeles tom. Jag pratade inte med mamma på flera mil, det fanns liksom inget att säga. Det ända man kunde konstatera, var att jag var på väg till något främmande och att jag lämnat det ställe jag aldrig trodde att jag skulle behöva lämna.
Resan tog ungefär tolv timmar, men just då kändes det som veckor. Jag visste inte än, att denna stad i framtiden skulle visa mig både glädje, sorg och total ändrig av mitt liv. Att jag skulle bli förvandlad till en person, som idag har svårt att lita på människor.
Nu kom nästa stora tanke "skolan", hur skulle det gå i min nya skola?
Efter ett tag när vi hade packat upp och börjat få ordning i vår nya lägenhet, så var det dags att börja den nya skolan. Jag kände mig som en vilsen vargunge bland vildar, och det dröjde inte länge tills den första mobbningen startade. De retade mig för dialekten, och för att jag var lite knubbig. Det blev emellertid för jobbigt för mig, så jag valde att stanna hemma och spela orgel istället. Mina låtar började bli mer och mer mörka och det fanns en stor saknad i dem. Jag kommer ihåg hur mamma alltid sa "måste du alltid spela så sorgligt?"
Jag kunde inte svara då, men jag själv kände mig tillfälligt bättre av det. Läraren började kontakta oss och undrade varför jag inte kom till skolan. Vi berättade som det var, och han lovade att prata med klassen.
Även jag själv hade en öppen dialog med läraren. Jag sa till honom hur jag tyckte om sättet att bli bemött på skolan. Jag sa till honom att jag vill vara hemma hellre och spela än att vara på skolan. Jag lovade att jag ändå skulle försöka att komma tillbaka, men sa aldrig när.
Jag gjorde ett försök att komma tillbaka, men hade jag vetat bättre, så hade jag aldrig kommit dit. Nu blev jag inte bara retad för de andra sakerna, nu var jag tydligen konstig också som satt hemma och gjorde musik istället för att spela fotboll och vara med de andra. Jag slutade helt enkelt skolan (gick inte dit) och de saker som sedan hände är lite väl personliga för att ta upp här. Så nu kommer det att bli ett hopp i åldrarna.
När jag var ungefär fjorton år så gick min gamla dröm i uppfyllelse, nämligen att flytta tillbaka till Kramfors. Jag hade gått upp till åttan i Arvika, men ordnat så att jag skulle få gå sista året i Kramfors. Jag skulle få bo hos pappa. Med en lycka jag inte visste slutet på, begav jag mig norrut.
Jag tyckte allting var jättebra först, jag fick träffa mina gamla vänner igen, se de platser jag saknat och musiken hade jag hur mycket inspiration som helst till.
Jag fick en flickvän och började lite smått på att testa ute-livet. Vi flyttade faktiskt till och med ihop fast att jag nyss fyllt femton år. Pappa hade ordnat med hyresvärden i kvarteret och gjort en överenskommelse med honom. Det var nu som jag började ana en mörk sida hos musiken. Eftersom jag hade ett stort behov av att spela, så blev det mindre tid för kärleken. Min flickvän kände sig bortglömd och vi gled mer och mer isär från varandra. I skolan blev det också problem, eftersom även den blev drabbad av mitt skapande.
Jag kom allt mer sällan till lektionerna och jag började att kraftigt isolera mig i det egna hemmet. Melodierna var ofta sorgsna och eftertänksamma. Min flickvän hade fått nog, så hon lämnade mig, vilket innebar att jag gick ännu djupare in i mig själv. Låtarna handlade till en början bara om henne och jag kommer ihåg än idag hur det smärtade att inte få vara tillsammans med henne.
Men ändå så fick det mig att överleva. Musiken fungerade som en typ av rehablitering och det gjorde inte lika ont när jag spelade. Ofta så såg dagarna ut så här. Jag tänkte mycket på min förlorade flickvän och jag hade två val. Endera slänga saker i väggen eller spela av mig på högsta volym. Jag ägde förresten på den här tiden en el-orgel med två tangent-bord och en liten mindre "sampler-keyboard". Men samtidigt i all min förvirring, så började jag fundera på om det var mig eller musiken det var fel på. Det blev så mycket funderingar på den punkten, så det sitter faktiskt i mig än idag, och det är kanske därför som jag inte spelar så jätte-gärna öppet.
När jag hade gått ur nian (med väldigt dåliga betyg) så gick jag bara en månad på gymnasiets trä-tekniska linje. Jag hade helt enkelt ingen ro att plugga. Saknaden efter min flickvän blev så stor att jag var tvungen att lämna stan. Det fick bli Arvika igen, fast att jag först tvekade. Jag var inte medveten om det först, men jag levde i en dröm-värld där jag trodde att förändringar kunde ske snabbt, så som jag ville. Men så var det inte. En kvinna
på socialförvaltningen i Kramfors hade sett hur illa jag for, och kom snabbt till min hjälp. Av dem fick jag sedan hjälp med att ta mig tillbaka till Arvika och de ordnade även med praktiska saker, typ nya kläder, mat och så vidare.
Nu började jag som sagt om i Arvika, och nu lite mer på mina egna villkor. Jag kommer inte att ta upp så mycket detaljer om denna tid, men nämnas kan ju att jag träffade en ny tjej vilket bidrog till mitt första barn..jessica.
För att se om drömmen var sann och få tyst på min brors tjat, så bestämde jag mig för att göra ett försök. Jag var otroligt nervös och tvekade ibland, men när jag hade valt ut mina två låtar att ha med på skivan, stegade jag och min bror till studion. Låtarna var "soldiers of command" och "minnen finns kvar". Jag valde dessa två för att de betydde något extra för mig personligen.
"soldiers of command" handlar om min syskonskara, som kämpar trots motgångar och svek.
Jag hade byggt upp låten som om det skulle handla om inbördes kriget mellan nord och syd-amerika, och döljt mitt egentliga budskap. "minnen finns kvar" handlar om en barndomsvän till mig som gick bort i leukemi.
Med dessa två låtar gjorde jag mig beredd att börja spela i n och sjunga. Det gick väldigt bra, men det tog tid ca:12/13 timmar innan jag blev klar. Jag bekostade hela kalaset själv och tryckte upp skivan i 500 exemplar. Jag var sedan med i "värmlands-toppen" och lite andra radioprogram. Försäljningen gick också bra. Det tog inte lång stund innan alla 500 skivor var slutsålda. Själva försäljningen gick till på flera sätt. Bland annat så sålde jag några exemplar till skivbutiken "rxxf rxxf" och jag sålde även privat och lät ryktet spridas genom mina vänner. Jag ville trots att låtarna blev omtyckta, inte göra någon större affär av det. Jag hade gjort en skiva och var själv nöjd med den.
Senare på den hösten 1989, så fick jag ett anbud som jag ångrar än idag att jag sa nej till. Några bekanta hade hört att en manager från Stockholm var intresserad av min musik och ville att jag skulle kontakta honom. Jag blev lite tveksam, men tog ändå mod till mig och ringde honom. Det var ett ganska långt samtal om min musik och lite allmänt också för den delen om hans jobb som manager. Han hade ett så kallat management-bolag, och om jag ska vara ärlig så förstod jag inte först vad det hela handlade om. Vi bestämde en träff i Stockholm och avslutade samtalet. Lite lätt förvånad inväntade jag resan, som dessutom var förbetald tur och retur i första-klass med tåg. Jag berättade inte för många personer om vad som skulle hända, jag hade ju inga direkta svar på vad som skulle ske.
Dagen hade kommit och det var dags att åka till Stockholm. Många tankar på vad som egentligen skulle hända poppade hela tiden envist upp. Det enda jag visste var att denne manager tyckte om min musik och att han ville höra på flera låtar av mig på ett band jag skulle ta med mig. Jag kom så äntligen fram och jag blev upphämtad av managern själv. Han heter för övrigt Olle xxxxxx. Han var väldigt pratglad och otroligt skämtsam och snackade på ett sätt som först gjorde mig lite fundersam på vad jag hade gett mig in på. Han körde runt ganska mycket i stan och vid sidan av den för att bara visa mig lite, eftersom jag hade vid hans förfrågan om jag någon gång varit runt i Stockholm svarat nej.
Efter en lång stunds åkande, kom vi fram till Olles kontor och vi började prata musik. Han sa att han tyckte min musik var väldigt bra och att han gärna ville hjälpa mig att komma ut med den. Jag fick som en stor sten i magen och min osäkerhet började framtonas mer i vårt samtal. "jag vill helt enkelt skriva ett kontrakt med dig" sa han och visade mig ett papper där det stod något om managment-avtal. V..v..vad innebär det här? Stammade jag fram och jag trodde hjärtat skulle hoppa ut på mig av ren rädsla. "det innebär ju att jag fixar spelningar och sånt till dig och att få skivbolag att nappa på din musik"
Nu var jag verkligen förskräckt och med nervös hand tog jag emot papperet. "ta med dig avtalet hem och gå igenom den, sen fyller du bara i och skickar tillbaka så sätter vi igång" Jag svarade inte men log lite nervöst tillbaka. Tankarna bubblade inom mig. Hur skulle jag våga att sjunga öppet för publik? Och hade jag låtar som folk ville lyssna på?
Låtarna för mig är väldigt personliga, sa jag till slut som svar och jag vet inte om jag har det som krävs för…."det är klart att du har, du är ju bra" avbröt Olle mig med att säga. "det här fixar vi" sa han och tog min hand och skakade den kraftigt.
Resan hem kändes lång och jag försökte förstå vad detta kontrakt kunde betyda för mig. Jag var både lockad och rädd samtidigt och jag försökte väga för och nackdelar med att skriva under detta papper.
När jag kom hem blev mina vänner jätte-glada för min skull och de tjatade på mig att jag skulle ta chansen nu när jag väl fått den. Men något inom mig sa att jag inte var mogen för ett sånt stort steg. Efter en lång stunds fundering (och sömnlösa nätter) bestämde jag mig för att strunta i det hela. Jag hörde aldrig av mig mer till Olle xxxxxx i Stockholm. Han hade försökt att nått mig, men jag hade sagt åt min dåvarande flickvän att säga att jag inte var hemma när han ringde.
Jag kände mig oerhört feg, men jag visste ingen annan utväg.
Det gick ett tag och en ny spännande epok skulle just till att starta. Det hela började med att jag fick en ny kompis i det område jag bodde. Hon hette Else xxxxxxxx. Vi var jättebra vänner och vi satt ofta och bara snackade. Ibland kunde vi ta en öl och jag plockade fram min keyboard och jag spelade (för en gång skull) ohämmat. Jag fick veta att hon hade brevväxlat under en ganska lång period med en amerikansk gittarist. Else presenterade för skoj skull min musik för honom, och han blev genast intresserad av att prata med mig. Han ringde en kväll till Else och jag tog luren. Han presenterade sig som Phil och vi började livligt att prata musik. Phil hade sedan en tid börjat samla pengar för att komma till sverige. Lite skämtsamt sa han "vad bra, då har jag både en blivande fru att komma till och en musik-kompanjon" tja! Vad ska man säga? han förutspådde framtiden väldigt bra, fast ingen av oss visste om det än.
Det gick några månader och Phil kom till sverige. Tycke uppstod mellan Else och Phil och de började till och med redan efter några veckor tala om giftermål. Jag och Phil började spela tillsammans, och det lät faktiskt ganska bra. Jag var i och för sig ovan att spela med andra, men kom ändå snabbt in i det. Vi gjorde lite låtar tillsammans och vi spelade till och med lite grand ute.
Det var ingen speciell spelning i den bemärkelsen, men vi valde att spela för de människor som hamnat lite vid sidan om vårt samhälle. Vi uppträdde bland annat på en särskola. Det konstiga var att jag inte var så blyg när jag spelade tillsammans med Phil, det liksom flöt på av sig självt och jag tänkte inte på om det skulle vara pinsamt eller ej. Tiden gick och trots att vårt samarbete fungerade fint, så var det ändå något som saknades. Jag ville helst spela mina egna låtar, men dessa kom alltid i skuggan av de låtar vi skulle skapa tillsammans. Det här blev så småningom ett irritations-moment som gjorde att vårt samarbete rann ut i sanden.
Till slut stod jag ensam där med musiken igen, men jag hade utvecklats på en oerhört viktig punkt, jag hade bestämt mig att följa min egen väg inom musiken om det så skulle innebära att jag för evigt skulle få göra låtar ämnat att hamna i byrålådan. Kontakten blev dåligare och dåligare med Phil, men jag hade förklarat för honom hur jag kände och såg på det hela.
Jag tror att han förstod, men jag har inte hört av honom något mer sedan jag stoppade samarbetet.
Allt eftersom tiden gick, så började jag bli mer inbunden igen och detta märktes även i mina låtar. De blev sorgligare och jag jobbade mer noga med låtarna. Om jag ska vara ärlig, så hade jag nog väldigt svårt för att kombinera kärlek och musik under den här perioden. Musiken fick alltid gå först. Jag märkte hur jag kände mig bättre och växte i takt med att nya låtar poppade upp inom mig och det är svårt att förklara hur lycklig man faktiskt kände sig efter att ha gjort en låt.
Det blev (precis som idag) ett slags kärleks-förhållande mellan mig och musiken. Man kunde helt enkelt inte vara utan. Om det gick mer än två dagar mellan mig och musiken, så var det som om hela världen för en stund rasade samman, musiken var ju det enda sättet att förmedla känslor på, i alla fall för mig. Detta håller i sig än idag och går det någon dag emellan, så brukar jag bli okoncentrerad och på dåligt humör.
Att lyssna på musik är också viktigt för mig och är det till exempel en lugn och sorglig låt jag hör på, så har jag lätt för att leva mig in i den och gråta. Att gråta är just ett stort behov för mig, och det är absolut inget som jag känner mig dum eller omanlig för att jag gör. Vi killar har ju oftast haft lite svårt för att våga visa vad vi känner, men jag är övertygad om, att om även vi killar skulle gråta lite mer öppet och ohämmat, så skulle komunikationen kille/tjej fungera mycket bättre. Men tyvärr lär det nog bli svårt.
Jag vill klargöra redan nu, att jag enbart kommer att berätta om musikens betydelse för mig och inte blanda in så mycket privata förhållanden och sådant. Men för att min berättelse skall få en ordentlig grund, så kan jag nämna att jag är tre-barnsfar till Emelie, Jessica och Kevin.
Jessica har jag hemma hos mig varannan helg. Det är en kontakt som fungerat bra och hon betyder ofantligt mycket för mig. Hon blir nio år nu till sommaren-99
Emelie har jag av någon outgrundlig förklaring inte fått träffa sedan hon var ett halvår. Det enda jag vet, är att hennes mamma blev arg och hård bara för att jag insett att förhållandet inte skulle ha funkat och att jag därmed bröt banden. Min spekulation är att jag inte får träffa Emelie som en typ av hämd för att det blev slut mellan oss. Men gudarna vet att jag kommer att kämpa för att få träffa henne igen.
Kevin kommer jag att ta upp speciellt senare och berätta om hur han kom att förändra hela mitt liv.
En stund efter det att samarbetet mellan mig och Phil hade ebbat ut, så började jag drömma om Kramfors igen. Jag hade bestämt mig, jag skulle flytta. Det var smärtsamt att veta att jag skulle få åka ifrån mina barn, men jag kände att jag var tvungen att ge mig av och jag lovade både barnen och mig själv att jag skulle höra av mig ofta. Nu var det ju en ganska lång sträcka jag skulle flytta så jag visste att jag kanske inte kunde komma och hälsa på så ofta, men jag ringde mycket och skrev brev.
Jag började på en folkhögskola i ett litet samhälle som hette Nyland. Detta blev en ny väldigt härlig tid för mig. Jag fick många nya viktiga vänner på skolan och min musik hade fått en möjlighet att bli ännu djupare. Ovanför matsalen fanns en flygel, som jag sedan kom att sitta framför hela skolperioden. En väldigt hektisk ny musik-skapar period tog sig form och detta resulterade i att varenda lunch-rast togs i anspråk för att komponera.
Mitt under min skolperiod fick jag ett mycket illavarslande telefon-samtal ifrån Värmland. Jag fick veta av min mor att pappa hade blivit sjuk och att han hade fått åka akut till sjukhuset i Arvika. Orsaken var oklar, det jag hade hört var att han hade ramlat ihop i sitt hem och inte kunnat komma upp.
Med dessa saker i tankarna hade jag allt svårare för att koncentrera mig, så jag var tvungen att ta ledigt för att hälsa på honom. Innan jag hann lämna in min ledighetsansökan, fick jag veta att han troligen hade cancer. Så det var med darrig hann jag skrev, att jag skulle hälsa på min cancersjuke far. Allt kändes så overkligt och resan ner till Arvika så hoppades jag att det hela bara var ett misstag och att pappa snart skulle vara frisk.
När jag kom fram till Arvika, så samlades jag, Mina bröder Tomas och Mikael samt mamma och hennes sambo utanför sjukhuset. Det var ordnat så, att jag, Mikael och Tomas skulle få träffa pappas läkare på hans kontor. Jag kommer ihåg läkarens blick när han lite försiktigt lade fram fakta om pappa. Nu kom domen…...
Han skulle inte överleva tumören som satt sig i hans ena lunga och det hade till och med spridits till hjärnan.
Som om någon hade slagit till mig i ansiktet tusen gånger och sedan sakta skurit halsen av mig, gick jag nu ut för att träffa min far. Jag försökte frenetiskt att torka bort tårarna. Jag vill hålla modet hos pappa uppe. Det var en ny bild av pappa jag såg. Inte längre den sarkastiska och skämtande pappa jag en gång kände, utan en förvirrad och rädd man som tappat sin glimt i ögat. Blicken var stel och sorgsen. Han sa inte så mycket, men det märktes att tankarna bolmade inom honom. Det var som om han hela tiden bara ville försvinna. Men jag tror att han inom sig förstod vad som väntade honom och att han med fasa nu var tvungen att invänta sin egen död. Det sägs ju att ögonen är själens-spegel…om detta stämmer, så grät min far hela tiden…
En av dagarna så bestämde vi oss för att ta med pappa ner till sjukhus-fiket. Vi beställde lite glass och satte oss ned vid ett av borden. Jag såg att de hade en flygel där, och det såg även mina syskon som nu ivrigt började tjata på mig att jag skulle spela något. Jag tittade på pappa och frågade vad han tyckte. Ja! Det är klart sa han. Jag gick till flygeln, tog upp locket och satte mig.
Jag visste inte vad jag skulle spela först, men det dök just då upp en ide inom mig. Jag skulle helt enkelt bara spela av mig och rikta in det på pappa. Det blev en lugn blues-låt och för första gången på länge så fick jag se min "gamla" far igen, med pigga glada ögon och ett stort leende. För ett litet värdefullt ögonblick, var det bara han och jag. Jag vet inte varifrån min energi kom ifrån, men jag bara spelade och spelade och glömde helt bort att det faktiskt fanns folk på fiket.
En ny låt hade fötts, och den var helt tillägnad pappa. När jag slutade spela och applåder hördes, reste sig pappa lite extra ifrån rullstolen han satt i och sa med låg röst "det är min son" En stolthet lyste om honom och jag vet att om han inte hade varit bunden till rullstolen, så hade han gått fram och kramat om mig. Tumören hade satt sig så, att pappa blev lam under den sista tiden.
När jag kom tillbaka till bordet och applåderna hade tystnat, så fick pappa den där sorgsna blicken igen. Men det glädjer mig att jag gjorde detta för honom, på det sättet fick vi tillbaka våran pappa som vi känner honom, om än bara för en liten stund.
Jag var kvar några dagar på sjukhuset, men var sedan tvungen att r esa hem igen till studierna. När jag satt på tåget hem, så kändes det som om jag hade lämnat kvar min själ hos pappa. Det gick inte att tänka på något annat. Jag hade bilden av honom i huvudet hela tiden…det där hemska meddelandet om att pappa skulle dö……sorgsna blicken……rullstolen….att han åt så dåligt och inte hade någon aptit….
Det var svårt att skaka av sig allting, och det gick inte heller. Jag hade lovat pappa att jag snart skulle komma tillbaka igen och hälsa på honom. Jag bestämde mig för att fråga om ny ledighet, så att jag skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt.
När jag kom hem så kändes det som om jag hela tiden var på helspänd. Det resulterade i sömnlösa nätter och skolan klarade jag inte av. Så kom då den kvällen…. Telefonen ringde…det var min bror Tomas. Han lät hysterisk på rösten och utbrast att jag var tvungen att komma ner till Arvika på något sätt, för pappa hade blivit sämre. Jag fick panik och började fundera ut snabba lösningar för att kunna komma iväg, samtidigt som jag konstant sa till mig själv "dö inte pappa, dö inte"
Jag ringde flygplatsen och hörde efter om de inte kunde hjälpa mig att komma ner till Arvika på ett snabbt sätt. En mycket förstående kvinna påbörjade ett massivt arbete med att försöka få tag på ett privat-plan, hon sa att hon skulle ringa tillbaka så fort som möjligt.
Det tog en bra stund och telefonen ringde…det var Tomas. Med en lågmäld röst sa han efter en stunds tystnad…"det är över nu..nu vilar han…"
Jag greps av frustration och slängde telefonen i golvet.
Jag började förbanna mig själv att jag inte var där och när så kvinnan från flygplatsen ringde, så kunde jag bara få ur mig "det är för sent" och sedan slänga på luren.
Hur det sedan blev med sorgarbete och begravning, låter jag vara i mitt sinne och skriver inte här.
När ett tag hade gått efter min fars död, så började jag upptäcka en ny sak i mitt sätt att göra låtar. Det verkade som om den låt jag spelade och gjorde för pappa på sjukhuset, blev mall för mina nya melodier. Just den låten från sjukhuset spelade jag (och gör än idag) när jag saknade honom som mest, då kom jag ihåg den korta men väldigt fina stunden vi fick och den låten fick bli min avskedshyllning till honom.
Tiden efter pappas död blev en väldigt konstig tid. Den var både smärtsam och hoppfull. Jag lärde mig leva ändå och nya låtar kom hela tiden och för en gång skull så började jag faktiskt uppskatta mina låtar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Pappa hade alltid skrytit till sina vänner om min musik och han hade sagt åt mig att ja g skulle kämpa för att bli något stort inom musiken.
Jag hade lovat både mig själv och honom på hans dödsbädd, att jag aldrig kommer att ge upp musiken. Men att bli "något" inom musiken var fortfarande inte något jag strävade efter, jag ville fortsätta för att det kändes bra för mig, speciellt i svåra stunder. Musiken var en medicin som hjälpte mot all värk.
Tiden hade sin gång, jag gick färdigt folkhögskolan och komponerade som vanligt. Jag träffade sedan den kvinna som skulle få dela det hemska öde framtiden hade att ge. Vi bestämde oss för att flytta till Arvika tillsammans och starta ett helt nytt liv.
Vi börjar närma oss nuet……..
Vi kom till Arvika första juli-98 och jag var helt uppspelt av tanken att jag nu hade alla mina barn inom räckhåll. Jessica fick ganska tidigt börja komma till oss varannan helg och Kevin kom först till mig på ett mindre besök. Jag och Kevins mamma tyckte det var bäst att ta det lite lugnt i början….så först kom han en liten stund på dagen medans hans mamma plockade svamp tillsammans med morfar. Sedan efter nån vecka var det dags för att testa den första helgen. Det gick bra och vi bestämde att även han skulle komma varannan helg.
Nu ville emellertid ödet något annat……helgen efter det att han varit hos mig, så mördades han. Jag skulle inte med ord kunna beskriva när polisen ringde in till grannen och begärde att jag skulle komma till akuten, det var mer som en stor klump inom mig som inte ville släppa taget. Min bror Tomas var redan hos mig och han var den som fick köra mig. Resan från där jag bor (glava) till Arvika var den mest djävulska resa jag upplevt. Vad jag upplevde på sjuhuset och allt omkring min son död klarar jag inte av att berätta. Kanske ska jag i sinom tid skriva en bok om det.
Nu sitter jag alltså här på datorteket i Arvika och skriver detta, snart nio månader efter min sons död. Jag förstår att jag har lång väg att gå för att kunna gå vidare i livet. Det här med datorteket har varit ett bra steg i rätt riktning, men smärtan gör sig ibland brutalt påmind och gör mig i dessa stunder helt försvarslös och omotiverad. Under den första tiden efter Kevins bortgång kunde jag inte gå ut, jag isolerade mig helt enkelt i hemmet. Jag trodde faktiskt också att jag tappat musiken, för ett tag kunde jag inte se åt ett instrument, och det kändes meningslöst att ens försöka spela. Att inte ens musiken kunde hjälpa mig mer, gjorde mig både förvånad och rädd. Det som alltid hade varit ett sätt att bearbeta känslor på, var nu som helt bortblåst.
Nu nio månader senare, så har jag plockat fram instrumenten igen, och har endast ett mål…att göra en låt om Kevin.
Jag har i dagens läge kommit ganska långt i detta att bearbeta sorgen, men vissa dagar kan små obetydliga saker i min omgivning skapa minnen som snabbt sopar undan benen på mig igen. Det är tyvärr fortfarande saker som dimper i golvet hemma i form av glas och tallrikar och mardrömmar kommer också ganska ofta. Men för Kevins skull skall jag kämpa mig igenom det här, hur hårt det än kommer att kännas efter vägen.
Om mina låtar var sorgliga innan det ta, så kommer resten av mina verk bli ännu sorgligare och kanske mörkare än någonsin.
VISST KAN MAN SPELA UTAN NOTER!
Jag har hela tiden spelat utan noter, och jag har en känsla av att jag är lyckligt lottad som avböjt mig från att lära mig det. Jag tycker att det är lite stelt att läsa vad man ska spela. Musiken ska komma inifrån och sedan strömma ut genom fingrarna. Men…det är ju min åsikt. Jag har alltid gjort egna låtar. Frågan många ställer mig är den här "hur kommer du ihåg dina låtar?" svaret är enkelt. Jag spelar in låtarna på band och samlar dem på det sättet. Om det så bara är en liten snutt jag har kommit på, så använder jag bandaren, för att sedan vid något annat tillfälle vid behov, spela upp igen och fortsätta. Sen kan jag ju erkänna att det kan ställa till problem ibland också, som typ att jag glömmer vilken snutt som är på ett speciellt band osv. Under mina år som kompositör, så är det inte direkt många "hela" låtar jag har, det är mest dessa "snuttar" det beror på att jag haft en låt i huvudet efter någon speciell händelse och spelat in den snabbt för att inte glömma dem. Som jag skrev förut, så använder jag ju mina låtar som ett sätt att bearbeta känslor (som andra skriver dag-böcker) och då blir det ofta små korta och viktiga inpulser från en händelse som jag gör en musik-snutt av. Många människor som jag stött på och som gärna vill spela, säger ofta att de gärna vill men inte kan på grund av att de inte kan noter. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, man kan spela utan noter. Jag kommer att på några sidor framöver att ge lite tips på hur man kan bygga upp en låt ifrån grunden, och det baseras på mitt eget sätt att göra låtar på.
Det är nu som det börjar bli lite svårare. Många funderar på hur de ska börja lägga kompet. Det enklaste är att man börjar med ett accord som har samma tonläge som själva melodin. Det är vanligt att man med vänster-handen trycker ner tre tangenter som komp, sedan är det bara att flytta de tre tangenterna allt eftersom melodin ändrar tonläge och följa efter. Om en melodi till exempel börjar på "c" så kan man lägga accordet så här
De tre pilarna till vänster visar fingersättningen för accordet, medans den högra visar melodins start-ton. Detta exempel visar ju i och för sig bara hur man lägger upp det på ett klaviatur, men jag tror att det är enklast att lära sig spela på ett sådant. När man har blivit van att höra vad som låter rätt, så kan man börja improvisera med höger-handen och ändå hitta rätt med vänster-handen. Man gör det enklast för sig om man låter kompet gå i ett visst system som man sedan memorerar.
Det låter nog svårare än vad det egentligen är. Allt eftersom tiden går, så känner man sig säkrare och vågar exprementera mer med sin musik. Det är endast du som spelar som känner begränsningarna.
Många menar att man ska lägga av när det är som bäst, vilket jag delvis håller med om. Men om man gör egna låtar och som man själv tycker om, så ska man ta all tid i världen för dom. Sen kommer det givetvis upp och ner dagar även inom musik-skapandet, och det är då speciellt viktigt att göra ett litet uppehåll, om man till exempel inte har någon inspiration just för tillfället.
Jag har väldigt svårt för att göra låtar på beställning, jag vill inte skynda på en melodi bara för att jag ska vara klar en viss tid. Dessa låtar brukar bli ett hafsjobb som inte alls blir bra. Det bästa sättet (tycker jag) är att låta melodin få växa fram i sin egen takt och sedan spelar det ingen roll hur lång tid det än tar. Låten "soldiers of command" jobbade jag med i över ett halvår innan jag blev nöjd. Vissa låtar tar längre tid än andra. Sedan har jag ju ibland gjort låtar på en dag, men då har de bara blivit ett slags beta-material som jag sedan gått tillbaka till, för att sedan göra helt klar.
Det är också viktigt att man tar en inspiration som man har på allvar. Många människor struntar i att få utlopp för en ny låt bara för att klockan kanske är för mycket just då. Det är det som är farligt, och det är så många nya bra låtar går förlorad. Är man däremot vaksam och spelar av sig det man känner, så känns allt så mycket lättare sedan. Ibland har till exempel jag själv inte tagit inspirationen på allvar, men istället har jag fått lida. Resultatet har blivit långa nätter med envist stirrande blick i taket och oförmåga att sova.
När man spelar in sina låtar på band, så finns det flera olika sätt att utföra det på. Vi ska nu inte i första hand haka upp oss på att det ska låta så snyggt som möjligt, utan inrikta oss på att vi ska göra en slags ljud-anteckning (memo)
Låt oss anta att du har en gammal bandspelare där själva mikrofonen sitter någonstans på banspelar-skalet. Den brukar ha en rund,oval eller rektangulär form. I det här fallet så är det bara att spela/sjunga in ditt memo och sitta drygt en meter ifrån bandspelaren. Nästan alla instrument kan man spela in på detta sätt, förutom studio-instrument som ofta kräver speciella "audio-kopplingar" mer om det senare.
En sak som jag brukar göra när jag använder denna teknik, är att jag spelar låten gång på gång utan att stoppa inspelningen. Sedan när man lyssnar, så upptäcker man hur melodin utvecklas allt eftersom bandet går och när man sedan har en snutt som man är nöjd med, så överför jag denna till ett annat band och samlar på det sättet alla "bra" melodisnuttar på ett ställe.
Många kanske tycker denna teknik låter lite för enkel, men den är väldigt effektiv, eftersom du inte behöver någon kring-utrustning. Det är bara att plocka fram den gamla bandspelaren, sätta i ett band och börja spela.
Ett annat mycket användbart sätt att spela in sina låtar på ska jag visa nu. Detta gäller de bandspelare som har en mikrofon inuti sig (man kan inte på dessa spela in utan anslutningar)
Nästan alla bandare från 1987 och uppåt har denna funktion. Jag tänker ge ett exempel på en anslutning från en keyboard till en bandspe lare.
Det första du behöver veta, är vilken typ av sladd du måste använda. För att begränsa detta exempel, så ska jag visa kopplingen med så kallade "japanska audio-pluggar"
Det är en vit och en röd plugg på varsin sida om sladdändarna.
På bakpanelen på keyboarden så finns det externa kontakter och dessa är i de vanligaste fallen redan märkta med en röd och en vit färg. På bandspelaren finns också dessa färger representerade. Det är nu bara att anpassa färgerna och se till så att bandspelaren står på läget "cd-in eller audio-in" Det är nu bara att börja spela in. Det blir en mycket god ljudåtervinning på det här sättet och kvaliten blir så pass bra, att man kan använda resultatet till "demon" som sedan kan skickas till skivbolag.
Om man har tillgång att låna en studio, så är detta givetvis det bästa sättet att spela in låtarna på. Det finns en hel del föreningar som tillhandahåller studio kostnadsfritt och det är dessa man ska söka. Man ska försöka att undvika att hyra en studio ( om du inte spelar in en skiva förstås) eftersom kostnaden kan bli väldigt hög. Om man inte får tag i en studio kostnadsfritt och måste hyra en istället, så ska man tänka på att ha hela låten klar när man går dit. Man betalar nämligen för varje timme, och har man en oklar låt som man måste sitta och finslipa på, så kan det bli väldiga summor i slutändan.
Jag ska nu beskriva ett sätt att spela in flygel-melodier med hjälp av två eller flera mikrofoner. Till detta behövs en så kallad "porta= mini mixerbord"
Sätt två (helst tre) mikrofon-pluggar i portan och montera upp dem på ett mikrofonstativ. Rikta nu in mikrofonerna så här.
Exemplet visar tre mikrofoner som man skulle kunna säga är placerade som en båge över flygeln. Detta för att få den bästa ljudupptagningen. Den vänstra och högra mikrofonen tar speciellt upp diskanten (ljusa tonerna) medans den i mitten tar upp basen (dova tonerna) och finslipar diskanten. Det har alltid pågått en het debatt om hur man ska placera mikrofonerna, men ovanstående sätt har varit bäst hitills för mig, men är man osäker, så bör man testa sig fram.
Detta är bara en liten bråkdel av vad som finns. Sedan finns det en videodel också, där du kan skapa din alldeles egna musik-video. Bland finesserna där kan bland annat nämnas…..
Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Eftersom både video-delen och musik-delen är så kompletta, så kan man utföra flera tusen olika kombinationer per låt.
Produkten i sig själt motsvarar 16 stycken keyboards.
Jag har redan gjort ett flertal låtar med hjälp av den här produkten och jag måste säga att jag är imponerad. Det tar i och för sig mycket längre tid att göra en låt, eftersom man måste sätta en ton i taget, men det blir snart en vana och man sätter sig snabbt in i alla val och menyer. Ja! Så är det faktiskt. De personer som snabbt vill komma igång med musiken, kommer att ha det svårt för alla dessa förinställningar. Men när dessa väl är inställda, så har man mycket nöje och arbete framför sig med produkten "Music"
Denna investering är mycket klok, då det bara kostar ca: 500 kr att införskaffa (du måste givetvis ha en playstation…ca:1200 kr.) och tar man då i jämförelse med en keyboard som kostar flera tusen, så är saken klar. Jag rekomenderar programmet till alla.
För er som går i STORA tankar och verkligen vill försöka slå er in i musik-marknaden, så har jag lite tips på vägen.
Börja med att göra en demo på den låt eller låtar som du vill att ett eventuellt skivbolag ska lyssna på. Försök att göra den i en studio. Innan du skickar iväg ditt band med låtar, så ska du även se till att bifoga ett brev där du kort beskriver dig själv och gärna hur du började med musik. Det viktigaste av allt, är att du inte ska hoppas för mycket och att inte lägga av med musiken bara ifall man skulle få ett nej tillbaka ifrån bolaget. Jag tror att det är lätt för många att ge upp när de får ett nej, men vetskapen om att du själv vet att du gör bra låtar, håller dig ändå uppe. Sedan så är det ju inte säkert att du skickat till "rätt" bolag. Ett litet tips är att vända sig till ett mindre skivbolag som kan ta flera olika musik-stilar.
De stora bolagen är ofta väldigt "tillfälliga" det vill säga…..de satsar på den musik som går bäst för stunden.
Att göra en skiva är för många en dröm. Men den drömmen går faktiskt att uppfylla, och jag tänkte ge lite tips på hur man kan gå till väga. Vi antar att det är en hel grupp som vill göra en skiva. De har kanske spelat några år tillsammans, men vill testa att spela in i studion. Gruppen kan nu tala med någon som äger en studio, fråga hur mycket studio-hyran går på och samtliga kringutgifter. I mitt fall när jag gjor de singeln, så gick det på ca:10.000 kr. allt som allt, inklusive studio-hyra, tryck av singeln osv.
Tänk som sagt igenom noga innan ni gör detta. Lockelsen kan ibland vara större än själva medvetenheten om kostnaderna och det kan få jobbiga konsekvenser. Men det kan även få positiva ekonomiska vinster om man lyckas sälja alla skivor man tryckt upp. Men för att det ska bli någon nämnbar vinst, bör man ha gjort minst 2000 exemplar.
Med mina 500 som jag gjorde, blev det ingen vidare förtjänst, men det var kul att känna att man gjort en egen skiva.
En del som jag pratat med om musik brukar påstå att jag blir begränsad som inte vill ta till mig noter. Jag kan säga direkt att det är tvärtom. Jag har på det sättet en stor frihet att få spela vad jag vill och framför allt, skapa helt ny färsk musik snabbare än de som måste skriva ner allt för hand. Jag har alltid haft åsikten, att jag hellre spelar med hjärtat och inte efter ett stelt papper. Det kanske låter lite hårt, men det är för mig väldigt svårt att associera en känsla när jag ser det på ett papper. Jag är så, att när jag känner mig på ett speciellt sätt, så sätter jag mig ner och spelar ut det jag känner. Så det är nog de som läser noter som egentligen är låsta. Jag har även märkt att de vänner jag har som skriver noter, har ofta stort problem när inspirationen kommer. De kan i dessa stunder inte som jag bara sätta mig ner och spela, utan de måste först krångla med att plocka fram papper och penna och sedan efter det börja skriva. De har även svårt för att improvosera i låtarna. Eftersom noterna strikt är ordnade på papperet, så finns inte så stort utrymme för lite instick här och där. Det kanske låter som om jag klagar på notskrivarna, men inte, jag menar bara att det är lättare att uttrycka känslor utan noter.
Det är många kända artister som har låtit sig influrerats av Robert, och hans musik är både förtrollande och framför allt odödlig. xxxx xxxxxxx, xxxxx xxxxxx, xx-xxxx, är bara en liten del av alla dessa musiker.
Mina egna huvud-instrument tillhör ju kategorin klaviatur, men Robert xxxxxxxxx musik gjorde så att även jag för några år sedan plockade fram gitarren.
Gitarren är (tycker jag) det bästa sättet att uttrycka sig vad gäller blues-musiken.
OLIKA MUSIKFÖRENINGAR
Jag tänkte lista upp en del musikföreningar. Mitt informations-material är hämtat ifrån internet, så jag kan ej garantera hur vida de är seriös eller ej.
Föreningen Dundret nås lättast på något av följande sätt:
Hultsfredsfestivalen
Demoscenen
Box 170
577 24 Hultsfred
ClubLive
tel. 011-16 34 72
Sundsvalls Konsertförening
Alingsås Förenade Musiker
Västra Ringgatan 6
441 30 Alingsås
Tel. arbete 177 97
Tel. bostad 63 92 44
Country Companions
Musik-
föreningen
Lyran
Folkets Park
Svärmaregatan 1
731 52 KÖPING
tel 0221-234 25
Fax 0221-151 28
tel 0221 - 234 25
e-post:
[email protected]
Great Hansson Rytm & Blues Band
Nedre Öd 566
872 36 KRAMFORS
Kramfors Musikförening Hällgumsgatan 43 C
872 36 KRAMFORS
Tel 0612-124 03
Rock d'Amour
Oskarsg. 3 582 73 Linköping Telefon Exp: 31 36 38
Jag rekomenderar att de som är intresserade av att gå med i någon musik-förening, ska söka upp dessa själva i någon form. Det går lika bra med att leta i olika musik-tidningar, där man även kan finna annonser på musiker som söker jobb i något band.
Jag vill även rekomendera att ni som musiker går med i något som heter "S T I M" (svenska tonsättares internationella musikbyrå) De bevakar artisternas rätt till ersättning vid spelningar i både radio, konserter, tv osv. Jag själv har varit med där sedan 1989 och det har fungerat jättebra.
Adress: STIM - Box 27327 - 102 54 Stockholm
Besök: Sandhamnsgatan 79 - Stockholm
Tel: 08-783 88 00 - Fax: 08-662 62 75
e-post: [email protected]
Ni som läser detta kan även om ni vill kontakta mig om ni har några fler frågor. Jag kan hjälpa till med tekniska frågor (tex. Hur man samkopplar vissa instrument osv.)
Jag kan även ge lite mer djupgående tips om musik-skapande och kontakter.
Min E-mail:
[email protected]Min adress: Patrik Skoog
Hillringsbergsgård
760 20 Glava
VILKET INSTRUMENT?
Jag tycker att vissa instrument passar bäst till en speciell typ av musik, och jag har gjort en lista på de instrument som jag använder till viss typ av musik.
Till blues använder jag ofta akustisk-gitarr, för att spela en så kallad foot-stampblues. Foot-stamp innebär att man sitter på en pall/stol och spelar gitarr och samtidigt håller takten med ena foten. Robert xxxxxxxx som jag nämnde tidigare, använde ofta detta sätt.
När jag ska spela ballader, blir det flygel, piano och keyboard som gäller. Jag använder också stråkar ganska ofta som ligger som en lätt bakgrund. Jag är väldigt förtjust i den harmoni som det ger, och det blandar sig alltid fint in med tex. Pianots klang.
När jag gör visor, tycker jag att kombinationen stråkar, flöjt och piano gör sig bra.
BLUES = GITARR
BALLADER = PIANO, FLYGEL, STRÅKAR, KEYBOARD
VISOR = PIANO, FLÖJT, STRÅKAR
Jag spelar även andra typer av musik, men dessa ovanstående exemplen, är de musik-typer jag använder mig mest av.
Det är väldigt olika dag för dag viken typ av musik man gör, det beror helt enkelt på vilket humör man är på just i den stunden. När man är ledsen för något, så är det lätt att man sätter sig en stund med gitarren, eller keyboarden (har inget eget piano/flygel)
Det är nu dags att göra en avslutning på detta projekt, men jag vill understryka att jag bara skrapat lite på ytan vad gäller mig och mitt förhållande till musiken.
Det finns egentligen mycket mer att berätta om, men om ni som läser detta har några frågor vad gäller musik, så kan ni kontakta mig på det sätt jag angett tidigare.
"låt aldrig musiken stanna!"
Patrik Skoog-99
